Conversations Between Bodies

Conversations Between Bodies is a collaboration between Sara Rönnbäck and Daniel Slåttnes that has been ongoing since 2015. It is a project grounded in the interest of trying to find a way to understand each other and the surrounding world, beyond words. 

The conversation is constantly ongoing, it takes place on different levels; in actions and gestures - in silent and loud pulses and impulses. It exists through a choreographic approach to the world by letting oneself be formed by the environment, for better or worse. In the same way as the water forms the stones in the lake; grinds the edges round, - finds its way into cracks and blows large pieces in half. 

What is a body? What makes the difference between object and subject? Where is the boundary between your body and mine? Is it possible to identify oneself with non-human bodies? As Donna Haraway points out in her book When Species Meet;

“I love the fact that human genomes can be found in only 10 percent of all the cells that occupy the mundane space I call my body; the other 90 percent of the cells are filled with the genomes of bacteria, fungi, protists, and as such some of which play in a symphony necessary to my being alive at all, and some of which are hitching a ride and doing the rest of me, of us, no harm ... To be one is always to become with many. ”

Can we learn something about ourselves by expanding our understanding of what a conversation is? By broadening our understanding of what a body with a subjectivity is?

The collaboration has resulted in several exhibitions, texts, workshops and an artist book. Under are a selection of the results.

Conversatios Between Bodies #11

(2022)

Part of the choreography festival “Hidden Connections Visible Ecologies” curated by Inger-Reidun Olsen and Marianne Skjeldal at Black Box Theatre, Oslo

DET BRINNER!
Det är sommaren 2018, vi ligger i trädgården och försöker undslippa den extrema värmeböljan. Stefan Löven har utlöst nationellt nödläge, bränder härjar i hela Sverige och i nuläget finns ingen ljusning i sikte, man har tappat kontrollen, människan har förstört naturen! 

När brandröken lagt sig och året gått sin gång tittar svedjenävans blomma nyvaket fram. Det kan tyckas som ett hån, att så mångas förödelse är själva grundförutsättningen för denna blomning. Efter 50 års väntan tappade äntligen sverige kontrollen, elden fick härja och hettan från branden knäckte frökapselns skal. Hurra! Som denna natur väntat, äntligen finns det plats för brandskiktdyna, sotsvart praktbagge, goliatmusseronen, grov tallkapuschongbagge och Nipsippa. Furun som står bredvid är förresten inte död trots att de brandhärjade stammen kan få vem som helst att tro något annat. Men om bara några år kommer denna barken att falla till marken, stora mängder kåda kommer skölja över stammen för att brottas med hungriga insekter om trädets liv innan ett nytt skal sluter sig över den blottade kroppen och endast lämnar ett brandljud som vittne om elden. Detta var inte denna furus första skogsbrand. 

Men Stefan jublar inte - det var aldrig naturens katastrof han beklagade, det var inte för trädets död vi sörjde. Vi sörjde för människans förlust; förlust av ekonomiska värden, förlust av material, förlust av hus och våra barndoms skogar, men framför allt sörjde vi förlusten av kontroll.

———————————

———————————

I Sofienbergparken står det et valnøttstre med en gren som strekker seg helt til parkbenken. Om grenen ikke ble støttet opp av metallkrykker skulle den for lenge siden knekke under sin egen tyngde. Men noen har nå gitt treet støtter, og så har grenen kunne fortsette å vokse. Ved første øyeblikk er det lett å slå seg til ro med at denne menneskelige handling er det som reddet treet; den skjøre naturen holdes igjen oppe av den høytstående kulturen. Det var inte trädet som värdesatte långa grenar, för trädet kunde det kvitta. 

Men nu kan vi sitta där under valnötsträden och fortsätta låtsas som att ingenting brister, 
som att målet var att aldrig knäckas, 
som att allt är under kontroll.

———————————

Vi knapper inn informasjon i pcen. 
Den smelter plasten og trykker ut en form.
Eksakt som vi knappet det inn
En følelse av total kontroll.

Men med datamaskinen finnes ingen kompromiss.
Den leser ikke mellom radene, kompenserer ikke for sviktende logikk
Den følger kommando, hverken mer eller mindre.
378 millimeter høy, 41 millimeter bred

Det er ingen vurdering
ikke bra eller dårlig
det bare er.

Det ble så klart feil
på samme måte som informasjonen vi gav til hverandre.

———————————

———————————

Det brinner!
Elden äter sig genom träet, den dansar högt, sprätter och hoppar i glödande flak som sedan dinglar mot marken likt snöflingor (även om detta väl kan anses vara snöflingans nemesis). Träet har ingen chans, de torra stockarna försvinner som om de vore vattenånga. 
“Hur kan något så materiellt bara försvinna? Vart försvinner det ens?” 
Jag kan inte låta bli att tänka det även om det får mig att känna mig barnslig.

Leran stortrivs i omständigheterna, den annars så sköra formen som;
vikt sig under sin egen vikt 
som knäckts av för snabb exponering av luft
som upplösts av vatten 

ligger nu i eldens mitt. 
Där bränner den, transformeras! 
Där hittar den sin fulla potential;
vattenbäraren, smycket, meningsbäraren.

Träets materialitet transformerades in i lerans egenskaper
En förflyttning av energi
Den svaga blir den starka

———————————

Bakerst i hagen står det en gammel lind med blader store som hender. Den skygger for kveldssolen fra middagstid til solen går ned, men den ruvet over huset allerede da vi flyttet inn, så det føles likevel ikke rett å hugge det ned. Stammen er bredere enn husdøra. Når det regner kan vi stå forholdsvis tørre under grenene som strekker seg ut over halve bakgården. På sommerdager står vi sammen, menneske og tre, og puster mens vi begge jobber på en treform. En gren henger ned i ansiktene våre. Fra tid til annen gir den oss et dask, med en påminnelse om å se seg for. I tidligere tider ble lindtreet brukt til å lage skjold og barken til å tvinne et vannfast tau. Lind (linding/forsterking, forbinding, skjold). Det ble sagt å holde forbindelsen mellom gudenes gaver og jorden. Vi skrev ut en form i plast for å guide grenen vekk fra arbeidsområdet vårt. Det er viktig å kompromisse med hverandre. I familien har vi som oftest sprikende interesser. Vi vil ha kontroll, vårt barn vil leke, katten vil kose, og linden vil vokse.

———————————

———————————

Det brinner!

Den vedeldade keramikugnen är fylld med abstrakta organ. Bredvid sitter jag och jäser; jag är gravid och kastas mellan hormonrusen, fylld av energi, helt tappad, hoppfull, miserabel. Jag ber Daniel hämta mig ett glas vatten, han suckar; “Du er bare naturlig lat!” 

Vi vet båda att det till vanligt är sant men det är förstås absurt att säga till en person som producerar en annan människa i sig. Jag är leran, den som viker mig under min egen vikt, den som frodas mitt i elden. 

Graviditet; En upplösning av jaget
Den ultimata sammansmälltningen! 
Barnets blod, en bit av Daniels DNA, strömmar i mina ådror - förstorar mitt hjärta för att hålla liv i oss båda, sänker mitt immunförsvar för att hålla liv i graviditeten.Kropp och tanke är inte längre separerade de är en sörja av samspel och konkurrens, funktion och transformation. Jag vet inte längre gränsen för egen kropp eller formen på mina egna tankar. 
Det är en Total förlust av kontroll.
Den mest utomkroppsliga upplevelse jag haft 
samtidigt den mest kroppsliga.

Vid rutinultraljudet i vecka 18 upptäcktes det att vårt kommande barns vänstra njure var fylld av cystor, tydligen en relativt vanlig åkomma hos pojkfoster; en växande njure skall träffa ett växande urinrör i farten och i 3 fall av 100 träffar det helt enkelt fel, kisset kan därför inte lämna njuren utan fastnar och bildar blåsor. (På senaste ultraljudet var njure borta, absorberad av egen kropp.)

Jag minns inte längre vad som kom först, våra abstrakta organ i keramikugnen eller rutinultraljudet. 
En total sammansmältning av verkligheter!
Tid, rum och kropp fusionerar

Njuren i keramik sprack.
Vi limmade skärvorna.

———————————

———————————

På framsiden av gården står en bøk der solen står opp. Den har en sterk arm som kan holde Einars huske. Jeg håper at den lever til han en dag kan klatre opp på grenen og undre om hvordan det er å være et tre. Bøken innvandret fra bøkeurskogen i Sør-Europa for 2000 år siden. Urskogen er i 18 land oppført på UNESCOs verdenarvsliste, med over 70% av skogen i Ukraina. Mens jeg hører på radioen at folk arbeider med å digitalisere ukrainske kulturskatter for ettertiden, engster jeg meg for at urskogen der skal bli ødelagt også. Biologer prater om “wood wide web”, om gammel genetisk kunnskap som farter mellom trær med soppsporer. Kanskje får vår bøk beskjeder fra Sør-Europa mens den står og skygger for morgensolen.

Klimaet blir varmere.
Stopp.
Bøkebladlusen kommer.
Stopp.

———————————

———————————

DEN FALLER!
Utbrast jag. Min pappas vän hade kommit för att ta ner den stora linden som stod bredvid vårt hus. Den var genomrutten och vår granne hade varnat oss för att om vi inte fällde den innan Augusti så kunde höststormen kasta den över vårt hus. Han skulle veta, han förlorade 70 träd i höststormen 2018. Det var en kompromiss vi inte var villiga att sätta vår lit till.

D-e-n    f-a-l-l-e-r    l-å-n-g-s-a-m-t 
Svarade min pappas vän, medan han lika långsamt lunkade därifrån.
Med ett förvånansvärt tyst brak föll den gigantiska kroppen mot marken.
Jag försökte klämma fram en tår.
Jag försökte känna samma ömmande som när vi slaktat kaninerna tidigare samma sommar
Jag försökte känna samma smärta som inför beskedet av en bekants död.

Men jag kände ingen sorg

Hur många ögon jag än kunde se i trädets stam
Lemmar som böjer sig likt armbågar
Rynkor som veckar sig i barken
Blod som sirlar från såret vi borrade i våras för att tappa sav till pannkakssirap.

Hur många rader jag än läser av Peter Wohllebens beskrivning av trädens personlighet - hur bokträden är mobbare och Pilträdet en ensamvarg. Hur Eken är stoisk och Enen är envis.

Hur mycket jag än innerligt vill
så kan jag inte se min spegelbild i trädets kropp

Jag känner ingen igenkänning

Kanske är det därför umgänget med träden känns så befriande. 
Deras ovilja att behaga. 
De växer genom staketet
De böjer sig runt stenbumlingen
De påminner om värdien i att bara finnas till -  utan kompromiss, utan lönsamhet, utan resultat
De är motsatsen till min mänskliga åtrå

Det brinner!
Den fallna lindens kropp blir ved till keramikugnen
blir konst
blir till bo för miljontals insekter
Resultat för att berättiga min handling

Linden var dock aldrig död, nästa sommar sköts rotskott i hela dikeskanten Men jag hurrade inte, jag kände bara frustration där jag stod med min slöa sekatör för att rädda de sista strimmorna av kvällssol. 

Så kom det där ljudet igen som vi hört hela året
Vad fan är det för djur, är det gäss? Frågade jag
“Nej!” skrattade Daniel “Det är Johannes som nyser”
Eller är det en räv?
En grävling?
Ett billarm?
Ett skogsväsen?
Gnissel i trädstammarna från skogen intill?

Det är En upplösning av Linnés Systema Natura.

Conversatios Between Bodies #10

(2021)

RAM Gallery, Oslo

Kidney I-III

• Aluminium on gravel.
• Stone splitted by the lake
• Pink Granite

Boddypart I-V

• Log
• Whittled aspen
• Whittled aspen
• Casted hip bone in aluminium and gravel
• Whittled pumice and wax

Body II
Spikket eik, bohusgranitt, ametyst

Limb I-IV

• Raku fired clay, rotten linden that almost fell over our house 2016, Flax fibre that I got from a lady I met at the bar on stewart island.
• Pumice and wax
• Raku fired clay, rotten linden that almost fell over our house 2016, Flax fibre that I got from a lady I met at the bar on stewart island.
• Whittled aspen from the forest next to our house, Flax fibre that I got from a lady I met at the bar on stewart island.

Limb V

• Pumice and wax

Conversations Between Bodies #9.1

(2020)

Oppland Kunstsenter

Stones, roots, wood and trees from the forest next to our house. Ceramics burned in a self built, wood fired, ceramic oven. A remnant of a fossilized tree from New Zealand, flax fibers given by a lady at the bar on Stewart Island. PVC pipes connecting all the sculptures together.

Conversations Between Bodies #7.4

(2019)

Aldea, Bergen

Wood and other bodies from the surrounding area. Rabbit feet from the rabbits we bred to serve as food at our wedding. Leaf found at Korsgata in Oslo. Rain water from Bergen. Birch sap from Birk at Hildelund. Ash from the fireplaces keeping the heat in our house during winter.

All the sculptures are connected with sensors and cords picking up the electromagnetic signals from the sculptures, the signals are converted to a sound that is played out in the room. The masks and dresses are also equipped with sensors picking up the electrical signals from our bodies, the signals are amplified to electrical pulses that we induce in the other body. The signals from our bodies are also converted into a sound that are played together with the sound from the sculptures. In the collective sound we imagine that a super organism is created.
For documentation of performance see: https://youtu.be/bx6bn8ZXsZ0

Conversations Between Bodies #4

(2017)

A book published by Locus. The book consists of 7 handmade papers from materials in our immediate vicinity; trees, the mushrooms growing from the tree and a litter of rabbits that we bred to serve at our wedding. Each text page contains a text with reflections on the meeting with the material. The book has been shown at the Norwegian Institute in Athens during the opening week of Documenta 14, at Cosmoscow in Moscow, Bergen Art Book Fair and San Francisco Art Book Fair.

Conversation between Bodies # 3

(2017)

BOA (Oslo)

A conversation between Sara, Daniel, three trees and a litter of rabbits.

When we got the house in 2016 there were three rotten trees standing next to the house. We had to take them down before the autumn storms came and potentially threw the trees over our house. We got an arborist to have a look at the trees. He hit the trees lightly, took a look at them and paused - The trees must be stressed, he said, this fomitopsis pinicola would not get a hold unless the tree was stressed, it might be the digging of this ditch that stressed it, look; hornets have built a nest in the tree.

We could not afford using the arborist to take the trees down. My father and his friend helped us a week later. Slowly the giants fell, surprisingly quiet, to the ground. I thought of the feeling of when life left the small rabbit bodies earlier that summer, tried to feel the same sorrow, tried to feel the same identification.

The sculptures are equipped with sensors picking up the signals from the materials in the sculptures but also the bodies moving in the room. The signals then give pulses to a drum made of a tree trunk and rabbit skin. The drum plays out a rhythm in the room.