Vardag

Jag och Daniel har spenderat dagen med att skulptera trä inför utställningen MMMMM... Alone (of all her sex). Jag tänker alltid att det ska vara så mycket mindre motstånd i trä, som att det att tälja ska vara som att skära i smör med smörkniv. Det är det inte. Med mycket motstånd tar hela överkroppen i för att följa trädets former. Nu sitter jag här med blåsor i handflatan.

Möte med ett Träd

#BOA #Conversationsbetweenbodies #Mötemedettträd

"Det är bara ibland du fascineras av en insekt, en sten, ett fallet löv, ett träd: ibland blir du ståendes i timmar framför ett träd, i färd med att beskriva det, att analysera det: rötterna, stammen, grenverket, bladen, varje blad, varje nerv, varje gren än en gång, och det ändlösa spelet av utbytbara former som din glupska blick begär eller frammanar: ansikte, stad, labyrint eller väg, vapensköldar och ryttartåg. Allt eftersom din uppfattningsförmåga skärps, blir tålmodigare och smidigare, exploderar trädet och återföds, tusen nyanser av grönt, tusen identiska men ändå olika blad. Du tycker dig kunna tillbringa ett helt liv framför ett träd utan att tömma det på innehåll, utan att förstå det, eftersom det inte finns något att förstå, bara att betrakta: allt du kan säga om trädet är, trots allt, att det är ett träd; allt trädet kan säga dig är att det är ett träd, rot, sedan stam, sedan grenar, sedan blad. Du kan inte vänta dig någon annan sanning. Trädet har ingen moral att erbjuda dig, inget budskap att meddela dig. Dess styrka, dess majestät, dess liv - om du fortfarande hoppas kunna finna mening, mod, i dessa föråldrade metaforer - blir aldrig mer än bilder, guldstjärnor, lika fåfänga som fältens stillhet, de lugna vattnens bedräglighet, de smala stigarnas tapperhet som inte leder högt men som gör det på egen hand, sluttningarnas leenden där duvor mognar i solen.
Det är därför trädet fascinerar dig, eller förvånar dig, eller gör dig lugn, tack vare det oväntat och oklanderligt uppenbara i barken och grenarna, i bladen. Det kanske är därför du aldrig tar med dig en hund på dina promenader, för att hunden betraktar dig, bönfaller dig, talar till dig. Dess ögon, våta av tacksamhet, dess molokna blick, som en slagen hund, dess skuttande, som en lycklig hund, tvingar dig hela tiden att inordna den i den ovärdiga kategorin husdjur. Du kan inte förbli neutral inför en hund, lika lite som inför en människa. Men du kommer aldrig samtala med ett träd. Du kan inte leva inför en hund, för hunden kommer alltid förvänta sig att du ska försörja den, mata den, klappa den, vara människa åt den, vara dess husse, vara guden som dundrar dess hundnamn och genast får den att kräla. Men trädet förväntar sig inget av dig. Du kan vara hundarnas Gud, katternas Gud, de fattigas Gud, det räcker med ett koppel, lite slak lina, lite pengar, men du kommer aldrig att bli trädets herre. Du kommer alltid bara själv att vilja bli ett träd."

Un homme qui dort, George Perec 1967
(Svensk översättning, En man som sover, Fredrik Rönnbäck, 2016 )